Inuti mig bor en stor sorg…jag försöker dölja den så gott det går men när jag minst anar det tar den över mig med sån kraft…
Det syns i allt jag gör…
Det finns i allt jag tänker…
Det är i allt jag ser…
Det gör ont i allt jag känner…
Jag önskar inget hellre än att jag fick vara på andra sidan nu…för som klyschan säger så läker väl tiden alla sår!
Vackert. Svartvitt är verkligen oslagbart!
Ha det gott.oktober 16, 2008 – 10:49 e m
Tack Kerstin!
ha det gott du med!oktober 17, 2008 – 12:08 f m
snygg bild:)oktober 17, 2008 – 11:58 f m
Tack Anna!oktober 17, 2008 – 11:47 e m
…hur vackert det än är från början…
Vacker bild!oktober 13, 2008 – 11:31 f m
Vackert och stillsamt foto.oktober 13, 2008 – 12:18 e m
Tack Kerstin & Vera! Jag gillar också bilden. För mig har den ett symboliskt värde eftersom den är tagen senaste gången jag vid Alvastra kloster och påminner mig om att allt, oavsett hur vackert det än gång varit..dör förr eller senare. Även rosor!
KRAM på er!oktober 13, 2008 – 8:00 e m
Jag var ute i skogen idag och promenerade med min kamera och då hittade jag ett hus som det var längesen någon vårdade och jag kände igen mig! Slitet och ganska fult…fast gardinerna hänger kvar och vittnar om att det en gång varit vackert och ombonat! Det var alldeles tomt och övergivet…precis som mitt hjärta känns just nu!
Stuprännan var sönderrostad och helt förlorat sin förmåga att skydda och leda bort vatten från huset. Detta ger vattnet fritt spelrum att göra vad det vill med huset och till slut kommer grunden att ruttna..eller mögla! Precis som jag har låtit mina skydd rosta och brytas ner och lämnat mitt hjärta öppet och sårbart…för vem som helst att trampa på! För mig själv att trampa på!
Innanför det skitiga fönstret ligger böcker. Till och med en uppslagen bok som liksom ser ut att vänta på att dess ägare ska komma tillbaka…Men ingen kommer så böckerna får klara sig själva…i det stora övergivna huset med de röda gardinerna!
Det som gör liknelsen komplett är taggtråden någon börjat sätta upp…som för att ändå, trots förfallet, skydda det lilla som möjligtvis finns kvar av huset…precis som jag nu försöker samla ihop min själ och mitt hjärta…med hjälp av taggig tråd som håller både välkomna och ovälkomna gäster på behörigt avstånd!
Jag har övergivit mig själv…och det är dags att hitta hem igen…precis som huset borde få en ägare som rustar upp det och fyller det med kärlek och värme igen…och låter böckerna få bli färdiglästa…
Vilken fantastisk liknelse. Blir väldigt berörd. Fotona är jättefina och berättar sin historia utan ord. Med dina ord blir den komplett. 
Hoppas att ditt hjärta läks och blir varmt och tryggt igen.oktober 8, 2008 – 8:23 f m
Tack Kerstin! Ja det hoppas jag också att mitt hjärta kommer bli…men det är jag övertygad om…i vissa stunder i alla fall! ;O)
KRAM!oktober 8, 2008 – 8:51 e m
Som jag skrev i en sång till en annan vän med brustet hjärta,
”Förstår att ditt hjärta det
blöder min vän
Blodet det droppar
tills det känns tomt
Men det kommer
åter en dag
då du får känna dig
hel……….”
Kramoktober 9, 2008 – 2:49 f m
Tack Jörgen!! Vilken fin text! Jo, jag har ett brustet hjärta…och det är jag som gjort det så… Jag har ingen att skylla på förutom mig själv och så är det! Men jag har insett nu och min läkning har börjat och med fina kommentarer som denna går det liite lättare!!
KRAM!oktober 9, 2008 – 9:56 e m
Vilket vackert foto och vilka fantastiska ögon! oktober 7, 2008 – 11:34 f m
Tack Kerstin! Du gör mig så glad att du gillar min bild! Och ögonen! :O))oktober 7, 2008 – 10:14 e m
Angelina - Jag hoppas du finner vägen ur sorgen för den finns där hur hopplöst det än känns.oktober 23, 2008 – 8:35 f m
Anneli - Tack Angelina för din gulliga kommentar! Jo, jag vet att den finns där och jag kan ana den…och såna här fina kommentarer gör det såå mycket lättare!!
Än en gång, varmt tack och välkommen tillbaka!
Kram!oktober 23, 2008 – 12:10 e m
Kerstin - Jag hoppas att det snart vänder för dig. Har på nära håll sett människor som varit så lågt nere man kan och otroligt nog så kommer man upp på benen igen. Människan är starkare än man tror och det är väl en himla tur det. Hoppas att morgondagen blir en bättre dag. Och att nästa blir ännu bättre och att nästa…..oktober 23, 2008 – 8:00 e m
Anneli - Tack Kerstin för din varma kommentar! Du gör mig så glad!
Jag är helt övertygad om att jag kommer ur detta hål och upp och ser ljuset utan att sorgen skymmer..och förhoppningsvis dröjer det inte så länge! Jag känner att jag är på rätt väg så hoppas! :O))
Kram på dig!oktober 23, 2008 – 11:36 e m