Lakrits finns inte mer! :O(

Idag har jag och mamma tagit vår fina Lacke till farbror doktorn och låtit honom somna in. Inget känns värre än att ta någons liv och trots att jag vet att det var rätt att göra det för hans skull så är känslan inte god nu. Han hade gått ner massor i vikt och vad alldeles hängig och ville inte…orkade inte längre! Han spann högt hela vägen in i bilen och hela tiden hos veterinären! Jag höll om honom när han somnade in och det gick så snabbt! Att ta ett liv går så snabbt! Och vem har egentligen rätten att göra det?

Han hann komma in på sitt fjortonde år och han har haft ett gott liv! Jag hittade honom längs vägen en gång när jag var på väg till mina föräldrar. Där vid vägkanten sprang han och hans syster alldeles livrädda!  De kunde inte vara mer än 4-5 veckor. Någon hade kastat ut dem från bilfönstret. Jag hittade dem och tog med dem hem. De var verkligen livrädda och klättrade på väggen på toan där vi stängde in dem. Ingen av dem hade några klor…de var borttagna…

Systern flyttade till Västmanland och Lacke stannade hos mamma. Där har han bott hela tiden och jagat råttor och myst!

Han har aldrig varit rädd för regn utan låg mitt i långa gräset även när det ösregnade! Jag fotograferade ofta hos grannen och han var alltid med mig. Han hade inte den mest maskulina stämma utan pep som en liten fågel själv….

Han pratade hela tiden…både inne och ute. När jag kom och hälsade på hemma så möttes jag alltid av kattjam…han kunde lika gärna vara 50 meter ifrån men ändå började han alltid jama när han fick syn på mig eller höra bilen och så jamade hela vägen fram!

Han var ofta med mamma i trädgården och inte bara en gång var han mera än stjälp än en hjälp kanske men han spann alltid…så högt så man nästan fick ont i öronen! Han var inte sjuk en enda gång i sitt liv. En gång skadade han sig men det är allt. Annars har han varit frisk som en nötkärna!

Visst är han fin kära Lakrits….kallad Lacke! Han var så kelig och mjölktrampade alltid när han strök sig kring mammas ben! Jag är glad att jag hittade honom och tog hand om honom och jag är helt säker på att han kände detsamma! Han var en sån mild och fin katt….värd allt det bästa!

Till toppen 
 Kontakta mig gärna!
Ditte - februari 1, 2011 - 7:38 e m

Då gav du och din mamma honom det bästa man kan ge, mycket kärlek och ett gott liv.
Så han lär spinna fortfarande, där i sin katthimmel!
Kram! <3

Michelle - februari 1, 2011 - 8:20 e m

Usch vad jobbigt. Kommer ihåg när vi tog bort vår älskade katt. Men man får försöka tänka att dom har det bättre där dom är nu.

Emma - februari 1, 2011 - 9:31 e m

Aldrig kul att avliva ett djur :(
Men han levde ett långt och tryggt kattliv och det är det bästa :)

Fia - februari 1, 2011 - 10:23 e m

En sån fin kille han var, Lakrits! Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser om hur du tog dig an honom och hans syster när du hittade dem vid vägkanten. Han verkar ha haft ett underbart liv med din mamma. Förstår att han jamade högljutt när du kom och hälsade på!

Det gör så ont att förlora en vän, oavsett hur lång tid man fått tillsammans. Jag är glad att ni fick 14 långa fina år tillsammans. Hoppas att sorgen inte är så tung för din mamma (och dig) att bära och att alla fina minnen av Lakrits snart fyller tomrummet efter honom.

Stor kram!

becca - februari 1, 2011 - 10:27 e m

Jätte fin katt. Beklagar

Jen Fotografi - Fotograf i Västervik - februari 1, 2011 - 10:43 e m

Åh, va fin han var! Sitter med både glansiga ögon och ett leende på läpparna. Din berättelse om honom var så fin! O tack gode gud att det finns så fina människor som er som tar hand om utslängda katter! Tänk vilka kontraster egentligen, den ena slänger ut de och vill bli av med de, och den andra tar hand om den och ger den 14 års kärlek! Både fruktansvärt och underbart på samma gång. Det är sånt här som gör att jag brinner så mkt för bondkatter.

Jag förstår precis vad du menar med att det inte känns bra att ta någons liv. Så känner jag också inför den dagen, men man får väl vara stark och tänka att det är för deras bästa <3

Beklagar iaf! KRAMAR!

Prinzessin - februari 2, 2011 - 2:30 f m

Jag beklagar.

Dock så måste jag säga att det var fint av er att ta hand om katterna när ni hittade dem. Det behövs fler människor med hjärta.

angelica - februari 2, 2011 - 7:15 f m

Åh fina kissen.. :)

Jo´sign - februari 2, 2011 - 8:04 f m

En jättestor styrkekram till er! Han är jättelik min Lucifer och som du beskriver honom så är de väldigt lika till sättet, tillgiven. Och då förstår man att det är svårt för det är ju allt det bra man kommer ihåg.

Lacke har utan tvekan levt ett väldigt bra liv och är nog mer än tacksam nu! :)
Kram!!

Liisa - februari 2, 2011 - 11:11 f m

Vet hur det känns, fick ta bort min katt strax innan jul:(

Men är de sjuka så har dom de bättre när de får somna in:)

thesswester - inte som alla andra - februari 2, 2011 - 11:57 f m

jag trodde först att du menade att godisen lakrits inte fanns mer 😮
men sen fattade jag :( RIP!

Adine - februari 2, 2011 - 10:38 e m

Nej, vad sorgligt.. :\ Han verkar ha haft ett riktigt bra liv i alla fall och det har han dig att tacka för! Fina, fina katt.

susanne - februari 3, 2011 - 12:35 e m

Visst gör det ont i hjärtat att ta bort sin fyrfotade vän. Men han fick ju ett gott liv hoss ER i många år. Likväl som det är våran skyldighet att ta hand om djuren, så är det även våran skyldighet att se till att dom inte lider…Fick själv ta bort en av mina katter hos veterinären i somras. Frans blev 17år. Jag grät i flera dagar, så jag tänker på dig o Lakris. Han var en fin katt. / Kram Suss

Camilla - februari 3, 2011 - 2:29 e m

Tänker på er…han levde ett gott liv hos din mamma, vilken tur att det var just du som kom körandes och plockade upp honom.
Ha det bra
Kram

elinleticia - februari 3, 2011 - 6:30 e m

Jag blev så berörd, Lacke liknade min älskade Linus som blev nitton. Hur mycket man än förbereder sig så gör det ont. Tack för att du delade med dig …kram

Camilla "Lillagul" - februari 3, 2011 - 9:26 e m

Aldrig kul när man måste bestämma att det är dags för sitt älskade husdjur att somna in :(
Men är dom sjuka så är det ju det bästa , sen kan man ju diskutera vem som har rätt eller inte att släcka ett liv om inte i evighet så väldigt länge :)
Min katt Sixten var 17 1/2 år när jag lät honom somna in. Han hade fel på sin sköldkörtel o medicinerna hjälpte inte längre , så han var riktigt dålig på slutet. Jätteledsamt även om man visste att han inte skulle klara av att bli dålig en gång till.
Vilken tur för Lakrits o hans syster att du stannade o tog med dom hem :)

Lillian - februari 4, 2011 - 7:57 e m

Vet hur det känns. Nu har vi en madam på hela 18 år och vi är glada så länge hon mår bra! Men så fort hon inte gör det blir det ett tufft beslut…

FotografOliviaOlsson - februari 5, 2011 - 6:09 e m

Rip :(

Birgitta - februari 7, 2011 - 9:14 e m

Så fin katt och så lik min lilla Tubbe som även han var en hittekatt. Han och hans systrar hittades när de var tre veckor och sen fick han komma hem till mig där han fick leva tills hans cancer tyvärr tog hans liv vid 10 års ålder….men i mitt minne kommer han alltid finnas kvar. Kramar till er!

Din emailadress visas aldrig för någon annan Fält med stjärna måste fyllas i *

*

*