Jag är så trött! Trött på att förminska mig själv hela tiden. Försöka vara så liten jag kan så jag inte stör någon. Vara den tystaste vid bordet för yttrar jag fel ord vet jag att han kommer vara spydig tillbaka och så bryter helvetet lös! Jag är så trött på att smyga på tå…vara den som alltid ska ta se till att alla andra mår bra men aldrig bli sedd själv! Att alltid lyssna på alla andras problem men aldrig bli hörd! Att hela tiden hålla koll bakom sig och göra sig så osynlig i livet som möjligt, att inte få visa vem man egentligen är. Att aldrig duga! Alltid vara på min vakt för vad som kommer hända så jag kan förebygga. Föregå eller förgås! Att aldrig få känna frihet! Att aldrig få släppa lös den den där riktiga jag som finns därinne men som är osynlig! Jag är så trött! Och med tröttheten kommer sorgen. Sorgen som helt plötsligt en dag, när jag sätter mig i bilen för att åka hem, är så stark att jag knappt kan andas! Den har sipprat upp till ytan och kan inte hävas längre! Jag är förbannat trött på att vara osynlig! Att sitta som en mus vid bordet och knappt våga andas. Jag är så trött på att höra om andras problem. Vad känner ni om mina?? Jag vittrar sönder mitt framför ögonen på er och det enda ni ser är mitt operfekta skal…skalet som inte duger! Och jag….inuti….är osynlig!
