Det har gått ett år sedan både jag och Bina blev utdömda och ändå är vi båda här. Still kicking som man säger över därborta! Veterinären tyckte att Bina var så dålig så de ville låta henne somna in och de tvekade inte alls. De förstod inte mig som tvekade. Bina var väldigt slapp hos veterinären och lät henne göra vad hon ville med henne så veterinären tog det som ett tecken på att hon var apatisk. Lägg till att min älskade Bina hade så dåliga värden så de hade aldrig sett det på en katt tidigare. Det var ett oerhört svårt beslut och veterinären påpekade flera gånger att det skulle vara skönt för mig att få det överstökat. Att jag inte skulle känna dåligt samvete när jag tog beslutet och att det skulle underlätta för mig! I min hjärna och framför allt i mitt hjärta var Bina viktigast. Att det var jobbigt för mig var av underordnad betydelse! Jag satt med henne i min famn och grät! Men inom hela mig så var det något som sade att detta var inte rätt! Jag skulle inte lyssna på veterinären utan gå på min egen känsla och det jag såg i Binas ögon! Jag valde självklart att lyssna på min prinsessa och ta hem henne och nu har ett år gått och hon mår mycket bättre! Det ÄR jobbigt! För mig! För min älskade Bina kan inte hålla tätt och känner inte när hon är kissnödig så ibland glömmer hon att gå på toan och det hamnar i min soffa istället. Och ibland när hon sitter i mitt knä så nyser hon till och då läcker det! Men det är inget som Bina lider av. Och då förtjänar hon att leva! Hon har livsgnistan kvar, hon har gått upp i vikt under detta år, och hon leker och är så kelig och mysig. Jag är så tacksam att hon finns kvar hos oss, trots det jobbiga.
Alla är värda att få leva sitt liv så länge det är värdigt och man mår huvudsakligen bra. Så nu sitter vi ett år senare, både hon och jag och vi kommer (nog, peppar peppar, ta i trä) klara oss båda två över julen! Sedan kommer ett nytt år med för mig många nya och inte så roliga erfarenheter men för Bina hoppas jag att det kommer bli ett bra år!
