Igår gick det inte längre. Min finaaste Pinocchio fick åka till veterinären som hjälpte honom att somna in. Det gjorde så ont. Min pojke var nämligen bara tio år och borde ha haft många år kvar att leva än. Men så ville inte hans lilla kropp. Han fick dåliga njurar och när det väl upptäcktes så gick det otroligt snabbt. Han bara rasade i vikt på endast ett par månader. Han halverade sin vikt och var i princip bara skinn och ben i slutet fast ändå med en stor, fin päls! De senaste veckorna har jag handmatat honom för att få i honom mat. Livet är verkligen inte rättvist!
Han föddes som en liten korvig kattunge som var ganska feg. Men han hade en så underbar liten personlighet där han älskade allt och alla. Han var stor, fluffig, vitare än de andra men så var han också min chokladboll (chokladmaskad).
Han var snäll mot barnen och alla som kom och hälsade på älskade honom. Han var älskad av alla. Kanske att hans mamma tröttnade lite på honom i bland och försökte läxa upp honom men han bara satt tålmodligt och tog emot tills hon tröttnat eller jag tog bort henne. Han brusade aldrig upp och var alltid mjuk och fin mot alla. Förutom mig. Mig kunde han bita i fingrarna hårt. Riktigt hårt. Men det gjorde inget för han berättade bara vad han ville.
När jag inte uppmärksammade tillräckligt snabbt att han ville kela, tjuvnöp han mig i armen tills jag satte mig som han ville och lät honom få komma upp i knät och mysas med. Han var verkligen en knäkatt. Särskilt under sista året. Under alla tio år sov han också på sin egen kudde bredvid min huvudkudde. Hela natten. Under senaste året eskalerade det och han kom närmre och oftare upp på mig och krävde full uppmärksamhet! I soffan skulle han ligga bredvid mig och jag skulle hålla hans tass medan han låg och sov. Det var kärlek! Gjorde jag inte det tittade han uppfordrande på mig och funkade inte det så var det tjuvnyp som gällde!
Vi har haft många fotograferingar under åren och Pinocchio var verkligen en stjärna. Han hade en ängels tålamod och charm så det räckte lång väg.
Dessa två bilder nedan är tagna samma dag som han fått beskedet om att det inte fanns något att göra och att han hädanefter skulle få äta precis vad han ville. Vi åkte direkt från veterinären ut på landet och han fick vara ute och spatsera fritt så länge han ville. Det var omtumlande och till slut somnade han på bänken ute.
Nu hoppas jag att Bina, Tufsen, Snuttis och Meche har tagit emot i Regnbågens land och att han nu slipper ha ont och må illa. Att han har ork att springa och leka igen och att han minns hur älskad han var! Han var min pojke. Min älskade Pinocchio. Den finaste pojken som någonsin trampat denna jord. Hans liv blev alldeles för kort och han är djupt saknad. Att se hans matskålar gör ont. Att se hans kudde när jag går och lägger mig på natten gör ont. Vem ska ligga där nu? Vem ska komma och sitta i min famn på kvällarna vid tvn?
De senaste veckorna har han inte varit i min säng. Han har legat i köket. Men sista natten kom han, precis som vanligt och krävde sin plats i mitt knä där Bellebus låg. Sedan lade han sig vid fotänden och jag försökte sova. Efter en stund kom han upp och lade sig så nära mitt ansikte som han bara kunde och så låg han resten av natten. Det var som en långsamt farväl med en ögonblicksbild av den riktiga Pinocchio. Den friska!!
Detta blev otroligt rörigt skrivet men mina ord försvinner för mig. Mina tankar går inte att styra. Saknaden tar över och allt jag vill skriva ner är bara en röra i hjärnan. Men det absolut viktigaste är bilderna och orden: Jag älskar dig Pinocchio! Du kommer för alltid att vara min finaste pojke. Saknaden är betungande men Bellebus har verkligen varit en stor tröst!
2011-03-30 – 2021-09-07
Åsa - Så tråkigt att mista en så vacker katt och fin vän. Mina varmaste tankar till dig och din familj.september 14, 2021 – 3:29 e m