Jag är så trött! Trött på att förminska mig själv hela tiden. Försöka vara så liten jag kan så jag inte stör någon. Vara den tystaste vid bordet för yttrar jag fel ord vet jag att han kommer vara spydig tillbaka och så bryter helvetet lös! Jag är så trött på att smyga på tå…vara den som alltid ska ta se till att alla andra mår bra men aldrig bli sedd själv! Att alltid lyssna på alla andras problem men aldrig bli hörd! Att hela tiden hålla koll bakom sig och göra sig så osynlig i livet som möjligt, att inte få visa vem man egentligen är. Att aldrig duga! Alltid vara på min vakt för vad som kommer hända så jag kan förebygga. Föregå eller förgås! Att aldrig få känna frihet! Att aldrig få släppa lös den den där riktiga jag som finns därinne men som är osynlig! Jag är så trött! Och med tröttheten kommer sorgen. Sorgen som helt plötsligt en dag, när jag sätter mig i bilen för att åka hem, är så stark att jag knappt kan andas! Den har sipprat upp till ytan och kan inte hävas längre! Jag är förbannat trött på att vara osynlig! Att sitta som en mus vid bordet och knappt våga andas. Jag är så trött på att höra om andras problem. Vad känner ni om mina?? Jag vittrar sönder mitt framför ögonen på er och det enda ni ser är mitt operfekta skal…skalet som inte duger! Och jag….inuti….är osynlig!
Christer Holm - Vacker och uttrycksfull bild då den säger mer än vad man tror. Gillar den
november 11, 2014 – 8:04 f m
Maboe - Dette traff meg, både bildet og ordene. Synd at det skal være sånn….november 11, 2014 – 1:11 e m
Hanna - Personligt och gripande. Läser man texten först och sedan tittar på bilden, så kan man se allt bara genom att titta på bilden.
Din text skulle kunna vara något jag själv skrivit, känner igen mig i varje ord. Det operfekta skalet, människan därinne som vill ut, som vill bli sedd för den hon är. Jag har dock lärt mig med åren, numera tillåter jag inte någon att trampa på mig så lätt. Ger hellre en ordentlig känga oavsett om det kommer en tillbaka eller inte. Visar att jag minsann också känner, tänker och är. Kan känna mig bitter över att vara 39 år, singel, barnlös och sjukskriven. Samtidigt kan jag känna mig oerhört stark, att jag inte lever i ett dålig förhållande bara för att. Att jag vågat ta steget att vara ensam med mig själv, än ensam i ett dåligt förhållande. Att alla idioter jag mött på vägen snarare har lärt mig att stå upp för mig själv. Tyvärr är väl dagens samhälle lite av att ”antingen så slår man eller så får man stryk” Ingen annan kommer att tacka dig, förutom du själv.
Tack för påminnelsen om att jag ska ställa mig framför kameran ibland, något jag inte gör så ofta, gillar ju inte skalet…november 11, 2014 – 1:30 e m
Violen på Brandholmen - Sorgset budskap där bild och text bildar en fin enhet!
Ha det bra!november 11, 2014 – 2:28 e m
Jenny - Din text säger mycket om hur många känner sig. Att öppna sig och synas är inte lätt i en värld där det känns som att många har lättare att acceptera människor som dör än de som vill leva livet. Lite ironiskt men så känner jag det ibland. Fin bild!november 11, 2014 – 3:14 e m
Paula i pörtet - Jag blir ledsen över att läsa dina ord, det gör ont i mig, och jag hoppas att skalet ska skydda dig från allt ont och att du hittar en lösning ur din situation.november 11, 2014 – 5:18 e m
Freja - Din text griper verkligen tag i mig på djupet, oceaner av sorg anas och jag blir på riktigt ledsen. Stark text och stark bild!november 11, 2014 – 5:37 e m
kiki freese - Oj, det där tog.
Jag blir väldigt arg när jag läser din text. Snälla gör nåt åt det, för din skull.
/Kikinovember 11, 2014 – 10:24 e m
kiki freese - Hej igen.
Vill bara säga att jag blir arg för din text berör.
/Kikinovember 12, 2014 – 9:24 e m
Adine - Usch och fy… Att man i så många situationer alltid kan finna en människa som kan och faktiskt TAR plats och på något sätt visar var alla andra hör hemma och att de andra inte bör yttra sig. Känner även jag igen mig då jag ofta väljer att vara den tysta. Dumt nog! Man ska stå på sig!
På tal om bilden så är den jättefin och det ser nästan ut som en snöflinga nere vid din logga (det kanske är det?)
Kram!november 13, 2014 – 5:16 e m
Kerstins foto - Så ledsen jag blir för din skull. Jag önskar att du får orken att ställa dig upp, säga ifrån och visa att du hör hemma där du med. Att du blir sedd. Usch vad arg jag blir på folk som är så korkade.
Kramnovember 16, 2014 – 12:18 f m
Kerstins foto - Menade alltså inte att du är korkad. 😉november 16, 2014 – 12:18 f m
Sara - Stå på dig. Ibland är det bra när det kommer upp till ytan för då går det inte att dölja längre och då måste man göra något åt det. Det kan bara bli bättre…. även om det är svårt och jobbigt!november 16, 2014 – 5:14 e m