Masthead header
A'la Foto – Fotograf i Linköping bio picture
  • Välkommen till A’la Foto!

    Vad roligt att ni hittat hit till mitt lilla tillhåll på nätet. Här kommer ni hitta vackra bilder som främst kännetecknas av ljuvliga, starka färger och stormande känslor men även mjuk romantik!

    Titta runt och njut av allt uppiggande och om ni får lust får ni gärna lämna en liten kommentar så jag vet att ni varit här!

    Och vill ni se ännu mer och fler av mina bilder finns det massor på min hemsida: www.alafoto.se

    Ha en fin dag!

    • Facebook
    • Twitter
    • RSS

Min älskade Snuttis är i katthimlen nu!

Det känns så konstigt! Min fina Snuttis finns inte mer! Hon blev 19,5 år! Hon var aldrig sjuk! Hon var alltid glad, spann alltid när man tittade på henne. När man visade att man såg henne! Jag kunde sitta och kamma Bina och höra en kisse spinna högt och tänka att det kan ju inte vara Bina. Då var det Snuttis som satt en meter i från och spann bara för att vi var i närheten! Hon var en bestämd dam som inte lät alla människor hålla på med henne men hon var min katt och vi hade ett speciellt band.

Hon var så liten när jag hämtade hem henne i augusti 1995. Min dröm hade länge varit en birma och så hittade jag en annons på en kull kattungar där de var hälften Birma och hälften Perser. Jag åkte dit och kollade på henne och hennes syskon och det var inte svårt att bestämma sig! Det lilla knytet var ljuvligt! Visst, hon liknar inte en Birma för fem öre men jag älskade henne från första stund jag såg henne! Mamma var med när jag åkte och hämtade henne och när jag körde hem hade hon Snuttis i handen. SÅ liten var hon att hon fick plats i en hand! Hon hade små egenheter. Började jag sjunga kom hon springande från var hon än var och sprang rakt upp i famnen på mig och upp i ansiktet. Och så spann hon så högt hon kunde!

Hon älskade att vara ute! Hon var van att vara med mig överallt men gillade så mycket att vara ute så till slut flyttade hon permanent till min mamma där hon blev en uteinnekatt! Hon gick ut varje dag när vädret tillät och så gick hon och satte sig på sin stubbe. Käkade lite gräs och spejade över sina domäner! Hon tog också promenader. Hon fick inte lämna tomten men många gånger hittade vi henne på väg till eller i från hagen! Och varje gång jag kom hem så blev hon lika glad och förföljde mig. Det spelade ingen roll att det var jag som skötte det tråkiga som att klippa klor och fixa tovorna. Hur arg hon än blev på mig just för stunden så var en 15 sekunder senare tillbaka för att kela och mysa!

Hon var som en kattunge hela livet! Hon såg ut som en uggla. Kloka, uttrycksfulla ögon som vanligtvis var fulla med bus! Hon hade energi för oss alla och gillade att springa. Snabbt över gräsmattan. Så snabbt att tassarna nästan inte nuddade gräsmattan utan det var som hon flög fram!

När hon blev äldre blev hon inte lugnare. Snarare mera spring i benen! Men en egenhet hade hon! Hon letade upp klädesplagg som hon sedan gick och drog på samtidigt som hon skrek hjärteskärande! Detta beteende höll hon på med nästan hela livet men ju äldre hon blev desto mera högljudd blev hon!

Alla hennes morrhår var svarta förutom ett! Det var vitt!:)

Hon älskade ärtor! Gröna ärtor var bland det bästa hon visste! Ja allt på våra tallrikar var jättegott och mjölk älskade hon men det senaste året tålde hon inte mjölken men det spelade ingen roll. Hon skulle ha den i alla fall och passade man inte mjölken noga var hon där och drack!

Hon gillade verandatrappen. Där låg hon och vilade när det var som varmast och där sökte hon skydd när det regnade. Om hon var tvungen att vara ute! Hon försökte först ta sig in genom att hänga på dörren och skrika men det lyckades inte alltid och då fick trappen bli skyddet!

För ett halvår sedan fick hon en liten stroke som gjorde att hon höll huvudet snett men den gick tillbaka nästan helt! Vissa dagar såg man att huvudet var lite snett men oftast såg hon helt normal ut! De tre bilderna här under är dagen efter hon hade den stroken!

Sedan i torsdags fick hon en stroke till och denna gång blev det värre. Den förstörde kommunikationen mellan hjärnan och kroppen så hon kunde inte använda sina tassar. Hon kunde inte få dem att göra som hon ville trots att hon kämpade av allt hon var värd. Hennes tassar bar henne inte längre! Så sista dygnet låg hon på mitt bröst och spann allt vad hon orkade. Hon kunde inte lyfta huvudet men att spinna var fortfarande något hon kontrollerade. Hon kunde också äta men jag fick mata henne och ge henne vatten på en sked så hon kunde dricka! När hon skulle på toa fick jag hålla i henne så hon inte föll i kull! Hon tittade på mig med sina stora ögon undrandes över vad som var fel. Varför hände detta och varför kunde hon inte styra sig själv längre? Hon tog sina sista andetag liggande på mitt bröst. Jag klappade henne lugnande och pussade henne på huvudet! Nu har hon gått vidare till en annan värld där gräset alltid är grönt och hon får dricka hur mycket mjölk hon vill!

Jag är så tacksam för att jag fick denna sista sommar med henne! Jag har spenderat mycket tid tillsammans med henne och jag har fotograferat henne massor! Denna bild över här är den sista jag tog på henne! Det var för två veckor sen.

Min älskade Snuttis!! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta! Och i farmors! Nu får du träffa Meche och leka med honom! Jag älskar dig!

Till toppen 
 Kontakta mig gärna!
Renée - november 15, 2014 - 7:25 f m

Man inser att det oundvikliga närmar sig och man frågar sig varför man utsätter sig. Om det verkligen är värt den sorg man känner när ett älskat djur och familjemedlem dör? I hjärtat vet man att ett liv utan de fyrbenta kamraterna vore så mycket torftigare och att de fyller ens liv med så mycket glädje så ja, det är värt alla tårar och saknad.
Nästan tjugo år är en ansenlig ålder även för en katt och mycket att vara tacksam för och många härliga minnen att tänka tillbaka på.
Kan tänka mig att det blir tomt för din mamma.

Tovvsan - november 15, 2014 - 1:30 e m

Jättefina bilder!

Madde - november 15, 2014 - 10:10 e m

Jag vet ej vad jag ska skriva, beklagar låter så lite. Hon mår bättre och kommer aldrig lida mer <3

Annie - Fotograf i Linköping & Stockholm - november 15, 2014 - 10:15 e m

Vilket otroligt fint inlägg, så tråkigt när djur går bort. Men fint att du fick ha henne så länge i ditt liv och så härligt med alla fina minnen (och bilder). Hon verkar ha haft ett jättefint liv hos er. Kram

Frida - FotograFia - november 15, 2014 - 11:21 e m

Jag beklagar verkligen sorgen! Det måste kännas tomt. Men åh så fantastiska foton du har på henne, riktiga minnen att bevara.

Kerstins foto - november 16, 2014 - 12:11 f m

Åh Anneli, vad tårarna trängs i mina ögon nu. Så fin kärleksförklaring till din fantastiska vän och bilderna är ju helt fantastiska. Det är bitterljuvt att ha fyrfota vänner, de tar ens hjärta i besittning från första stund och de krossar det när de går. Vi fick ta farväl av en av våra för ett par månader sen, fy sjutton så jobbigt det var. Så jag förstår precis hur du känner nu. Kram till dig och din mamma.

Ullis - november 16, 2014 - 12:19 f m

En sån vacker katt hon var! <3

Mikael Sjösten - november 16, 2014 - 12:29 f m

Så fint skrivet och underbara bilder, det märks att det var en speciell katt och att den var din.

Beppan - november 16, 2014 - 4:06 e m

Åh så sorgligt! Förstår att det är tomt efter en så älskad katt.
Men ett långt och bra liv har din/er Snuttis haft!
Vilken fantastisk bildkavalkad och fin text därtill du har gjort!

Sara - november 16, 2014 - 5:18 e m

Så otroligt fin! Fint skrivet också. Skönt att du fick vara hos henne in i det sista….

Nicole - november 16, 2014 - 5:37 e m

Beklagar din sorg.

Så himla fin misse! Speciella färger :) Hon har det bra nu :)

Jen Fotografi - november 16, 2014 - 6:08 e m

Åh, älskade katten, vila i frid! Och Anneli, jag är så ledsen för din skull! Tänk vad länge ni fick ha henne ändå <3

Så fint du skriver också <3 Jag började skratta när jag läste om klädesplaggen för det är precis vad vår Bianca gör. Hämtar husses strumpor och kalsonger och drar efter sig samtidigt som hon vrålar. Ibland mitt i natten (och såklart extra högt) så man får be henne vara tyst så hon inte väcker grannarna ;)

Men så byttes skrattet mot tårar när jag kom till slutet… usch. Jag hoppas ändå de förstår.. Jag kan tänka mig att det sved i hjärtat att titta in i de undrande ögonen :(

Stor kram!

Mette - november 16, 2014 - 7:57 e m

Men åh! Lilla missen! Och lilla du! Det blir så oerhört tomt efter en fyrbent vän, hjärtat brister.

Adine - november 16, 2014 - 10:50 e m

Hon var så vacker – Snuttis! <3 Väldigt fint inlägg du gjort Anneli, jag blir helt tårögd! :'( En jobbig påminnelse om att ta vara på varenda minut man har med sina små älsklingar och det vet jag att du har gjort i sommar med henne! Det är jag säker på att hon uppskattade mycket <3 Som andra har skrivit så har hon haft ett underbart och lyckligt liv med er och det måste ha varit en stor trygghet för henne att få somna in i din famn… Tänker på er! Kram <3

Carina Jacobsson - november 18, 2014 - 7:14 e m

Vilken vacker berättelse i ord och bilder, ovärderliga minnen…

Kram/carina

Johanna - november 20, 2014 - 12:12 f m

Åh, vad tråkigt att höra :( Beklagar verkligen sorgen.
Men det var ett jättefint inlägg med massor av underbara bilder på en fin katt. Kram!

A’la Foto: Simon & Noel

Nu har jag uppdaterat min hemsida med dessa fina pojkar! Ljuvliga höstporträtt på glada barn!:)

www.alafoto.se -> portfolio -> människor -> Simon & Noel

barnportratt_hosten_12

Höstporträtt – Barnporträtt – Höstfärger – Linköping – Östergötland – Porträttfotograf

Till toppen 
 Kontakta mig gärna!
Freja - november 13, 2014 - 10:07 e m

Vilken härlig bild, full med både kärlek och bus!

Osynlig sorg

Jag är så trött! Trött på att förminska mig själv hela tiden. Försöka vara så liten jag kan så jag inte stör någon. Vara den tystaste vid bordet för yttrar jag fel ord vet jag att han kommer vara spydig tillbaka och så bryter helvetet lös! Jag är så trött på att smyga på tå…vara den som alltid ska ta se till att alla andra mår bra men aldrig bli sedd själv! Att alltid lyssna på alla andras problem men aldrig bli hörd! Att hela tiden hålla koll bakom sig och göra sig så osynlig i livet som möjligt, att inte få visa vem man egentligen är. Att aldrig duga! Alltid vara på min vakt för vad som kommer hända så jag kan förebygga. Föregå eller förgås! Att aldrig få känna frihet! Att aldrig få släppa lös den den där riktiga jag som finns därinne men som är osynlig! Jag är så trött! Och med tröttheten kommer sorgen. Sorgen som helt plötsligt en dag, när jag sätter mig i bilen för att åka hem, är så stark att jag knappt kan andas! Den har sipprat upp till ytan och kan inte hävas längre! Jag är förbannat trött på att vara osynlig! Att sitta som en mus vid bordet och knappt våga andas. Jag är så trött på att höra om andras problem. Vad känner ni om mina?? Jag vittrar sönder mitt framför ögonen på er och det enda ni ser är mitt operfekta skal…skalet som inte duger! Och jag….inuti….är osynlig! 

tisdagstema_ledsen_osynlig

Tisdagstema

Till toppen 
 Kontakta mig gärna!
Christer Holm - november 11, 2014 - 8:04 f m

Vacker och uttrycksfull bild då den säger mer än vad man tror. Gillar den :)

Maboe - november 11, 2014 - 1:11 e m

Dette traff meg, både bildet og ordene. Synd at det skal være sånn….

Hanna - november 11, 2014 - 1:30 e m

Personligt och gripande. Läser man texten först och sedan tittar på bilden, så kan man se allt bara genom att titta på bilden.

Din text skulle kunna vara något jag själv skrivit, känner igen mig i varje ord. Det operfekta skalet, människan därinne som vill ut, som vill bli sedd för den hon är. Jag har dock lärt mig med åren, numera tillåter jag inte någon att trampa på mig så lätt. Ger hellre en ordentlig känga oavsett om det kommer en tillbaka eller inte. Visar att jag minsann också känner, tänker och är. Kan känna mig bitter över att vara 39 år, singel, barnlös och sjukskriven. Samtidigt kan jag känna mig oerhört stark, att jag inte lever i ett dålig förhållande bara för att. Att jag vågat ta steget att vara ensam med mig själv, än ensam i ett dåligt förhållande. Att alla idioter jag mött på vägen snarare har lärt mig att stå upp för mig själv. Tyvärr är väl dagens samhälle lite av att ”antingen så slår man eller så får man stryk” Ingen annan kommer att tacka dig, förutom du själv.

Tack för påminnelsen om att jag ska ställa mig framför kameran ibland, något jag inte gör så ofta, gillar ju inte skalet…

Violen på Brandholmen - november 11, 2014 - 2:28 e m

Sorgset budskap där bild och text bildar en fin enhet!
Ha det bra!

Jenny - november 11, 2014 - 3:14 e m

Din text säger mycket om hur många känner sig. Att öppna sig och synas är inte lätt i en värld där det känns som att många har lättare att acceptera människor som dör än de som vill leva livet. Lite ironiskt men så känner jag det ibland. Fin bild!

Paula i pörtet - november 11, 2014 - 5:18 e m

Jag blir ledsen över att läsa dina ord, det gör ont i mig, och jag hoppas att skalet ska skydda dig från allt ont och att du hittar en lösning ur din situation.

Freja - november 11, 2014 - 5:37 e m

Din text griper verkligen tag i mig på djupet, oceaner av sorg anas och jag blir på riktigt ledsen. Stark text och stark bild!

kiki freese - november 11, 2014 - 10:24 e m

Oj, det där tog.
Jag blir väldigt arg när jag läser din text. Snälla gör nåt åt det, för din skull.
/Kiki

kiki freese - november 12, 2014 - 9:24 e m

Hej igen.
Vill bara säga att jag blir arg för din text berör.
/Kiki

Adine - november 13, 2014 - 5:16 e m

Usch och fy… Att man i så många situationer alltid kan finna en människa som kan och faktiskt TAR plats och på något sätt visar var alla andra hör hemma och att de andra inte bör yttra sig. Känner även jag igen mig då jag ofta väljer att vara den tysta. Dumt nog! Man ska stå på sig!

På tal om bilden så är den jättefin och det ser nästan ut som en snöflinga nere vid din logga (det kanske är det?) :) Kram!

Kerstins foto - november 16, 2014 - 12:18 f m

Så ledsen jag blir för din skull. Jag önskar att du får orken att ställa dig upp, säga ifrån och visa att du hör hemma där du med. Att du blir sedd. Usch vad arg jag blir på folk som är så korkade.
Kram

Kerstins foto - november 16, 2014 - 12:18 f m

Menade alltså inte att du är korkad. ;)

Sara - november 16, 2014 - 5:14 e m

Stå på dig. Ibland är det bra när det kommer upp till ytan för då går det inte att dölja längre och då måste man göra något åt det. Det kan bara bli bättre…. även om det är svårt och jobbigt!