Idag har jag och mamma tagit vår fina Lacke till farbror doktorn och låtit honom somna in. Inget känns värre än att ta någons liv och trots att jag vet att det var rätt att göra det för hans skull så är känslan inte god nu. Han hade gått ner massor i vikt och vad alldeles hängig och ville inte…orkade inte längre! Han spann högt hela vägen in i bilen och hela tiden hos veterinären! Jag höll om honom när han somnade in och det gick så snabbt! Att ta ett liv går så snabbt! Och vem har egentligen rätten att göra det?
Han hann komma in på sitt fjortonde år och han har haft ett gott liv! Jag hittade honom längs vägen en gång när jag var på väg till mina föräldrar. Där vid vägkanten sprang han och hans syster alldeles livrädda! De kunde inte vara mer än 4-5 veckor. Någon hade kastat ut dem från bilfönstret. Jag hittade dem och tog med dem hem. De var verkligen livrädda och klättrade på väggen på toan där vi stängde in dem. Ingen av dem hade några klor…de var borttagna…
Systern flyttade till Västmanland och Lacke stannade hos mamma. Där har han bott hela tiden och jagat råttor och myst!
Han har aldrig varit rädd för regn utan låg mitt i långa gräset även när det ösregnade! Jag fotograferade ofta hos grannen och han var alltid med mig. Han hade inte den mest maskulina stämma utan pep som en liten fågel själv….
Han pratade hela tiden…både inne och ute. När jag kom och hälsade på hemma så möttes jag alltid av kattjam…han kunde lika gärna vara 50 meter ifrån men ändå började han alltid jama när han fick syn på mig eller höra bilen och så jamade hela vägen fram!
Han var ofta med mamma i trädgården och inte bara en gång var han mera än stjälp än en hjälp kanske men han spann alltid…så högt så man nästan fick ont i öronen! Han var inte sjuk en enda gång i sitt liv. En gång skadade han sig men det är allt. Annars har han varit frisk som en nötkärna!
Visst är han fin kära Lakrits….kallad Lacke! Han var så kelig och mjölktrampade alltid när han strök sig kring mammas ben! Jag är glad att jag hittade honom och tog hand om honom och jag är helt säker på att han kände detsamma! Han var en sån mild och fin katt….värd allt det bästa!
