Jag var ute i skogen idag och promenerade med min kamera och då hittade jag ett hus som det var längesen någon vårdade och jag kände igen mig! Slitet och ganska fult…fast gardinerna hänger kvar och vittnar om att det en gång varit vackert och ombonat! Det var alldeles tomt och övergivet…precis som mitt hjärta känns just nu!
Stuprännan var sönderrostad och helt förlorat sin förmåga att skydda och leda bort vatten från huset. Detta ger vattnet fritt spelrum att göra vad det vill med huset och till slut kommer grunden att ruttna..eller mögla! Precis som jag har låtit mina skydd rosta och brytas ner och lämnat mitt hjärta öppet och sårbart…för vem som helst att trampa på! För mig själv att trampa på!
Innanför det skitiga fönstret ligger böcker. Till och med en uppslagen bok som liksom ser ut att vänta på att dess ägare ska komma tillbaka…Men ingen kommer så böckerna får klara sig själva…i det stora övergivna huset med de röda gardinerna!
Det som gör liknelsen komplett är taggtråden någon börjat sätta upp…som för att ändå, trots förfallet, skydda det lilla som möjligtvis finns kvar av huset…precis som jag nu försöker samla ihop min själ och mitt hjärta…med hjälp av taggig tråd som håller både välkomna och ovälkomna gäster på behörigt avstånd!
Jag har övergivit mig själv…och det är dags att hitta hem igen…precis som huset borde få en ägare som rustar upp det och fyller det med kärlek och värme igen…och låter böckerna få bli färdiglästa…
