A'la Foto – Fotograf i Linköping

Det känns så konstigt! Min fina Snuttis finns inte mer! Hon blev 19,5 år! Hon var aldrig sjuk! Hon var alltid glad, spann alltid när man tittade på henne. När man visade att man såg henne! Jag kunde sitta och kamma Bina och höra en kisse spinna högt och tänka att det kan ju inte vara Bina. Då var det Snuttis som satt en meter i från och spann bara för att vi var i närheten! Hon var en bestämd dam som inte lät alla människor hålla på med henne men hon var min katt och vi hade ett speciellt band.

Hon var så liten när jag hämtade hem henne i augusti 1995. Min dröm hade länge varit en birma och så hittade jag en annons på en kull kattungar där de var hälften Birma och hälften Perser. Jag åkte dit och kollade på henne och hennes syskon och det var inte svårt att bestämma sig! Det lilla knytet var ljuvligt! Visst, hon liknar inte en Birma för fem öre men jag älskade henne från första stund jag såg henne! Mamma var med när jag åkte och hämtade henne och när jag körde hem hade hon Snuttis i handen. SÅ liten var hon att hon fick plats i en hand! Hon hade små egenheter. Började jag sjunga kom hon springande från var hon än var och sprang rakt upp i famnen på mig och upp i ansiktet. Och så spann hon så högt hon kunde!

Hon älskade att vara ute! Hon var van att vara med mig överallt men gillade så mycket att vara ute så till slut flyttade hon permanent till min mamma där hon blev en uteinnekatt! Hon gick ut varje dag när vädret tillät och så gick hon och satte sig på sin stubbe. Käkade lite gräs och spejade över sina domäner! Hon tog också promenader. Hon fick inte lämna tomten men många gånger hittade vi henne på väg till eller i från hagen! Och varje gång jag kom hem så blev hon lika glad och förföljde mig. Det spelade ingen roll att det var jag som skötte det tråkiga som att klippa klor och fixa tovorna. Hur arg hon än blev på mig just för stunden så var en 15 sekunder senare tillbaka för att kela och mysa!

Hon var som en kattunge hela livet! Hon såg ut som en uggla. Kloka, uttrycksfulla ögon som vanligtvis var fulla med bus! Hon hade energi för oss alla och gillade att springa. Snabbt över gräsmattan. Så snabbt att tassarna nästan inte nuddade gräsmattan utan det var som hon flög fram!

När hon blev äldre blev hon inte lugnare. Snarare mera spring i benen! Men en egenhet hade hon! Hon letade upp klädesplagg som hon sedan gick och drog på samtidigt som hon skrek hjärteskärande! Detta beteende höll hon på med nästan hela livet men ju äldre hon blev desto mera högljudd blev hon!

Alla hennes morrhår var svarta förutom ett! Det var vitt!

Hon älskade ärtor! Gröna ärtor var bland det bästa hon visste! Ja allt på våra tallrikar var jättegott och mjölk älskade hon men det senaste året tålde hon inte mjölken men det spelade ingen roll. Hon skulle ha den i alla fall och passade man inte mjölken noga var hon där och drack!

Hon gillade verandatrappen. Där låg hon och vilade när det var som varmast och där sökte hon skydd när det regnade. Om hon var tvungen att vara ute! Hon försökte först ta sig in genom att hänga på dörren och skrika men det lyckades inte alltid och då fick trappen bli skyddet!

För ett halvår sedan fick hon en liten stroke som gjorde att hon höll huvudet snett men den gick tillbaka nästan helt! Vissa dagar såg man att huvudet var lite snett men oftast såg hon helt normal ut! De tre bilderna här under är dagen efter hon hade den stroken!

Sedan i torsdags fick hon en stroke till och denna gång blev det värre. Den förstörde kommunikationen mellan hjärnan och kroppen så hon kunde inte använda sina tassar. Hon kunde inte få dem att göra som hon ville trots att hon kämpade av allt hon var värd. Hennes tassar bar henne inte längre! Så sista dygnet låg hon på mitt bröst och spann allt vad hon orkade. Hon kunde inte lyfta huvudet men att spinna var fortfarande något hon kontrollerade. Hon kunde också äta men jag fick mata henne och ge henne vatten på en sked så hon kunde dricka! När hon skulle på toa fick jag hålla i henne så hon inte föll i kull! Hon tittade på mig med sina stora ögon undrandes över vad som var fel. Varför hände detta och varför kunde hon inte styra sig själv längre? Hon tog sina sista andetag liggande på mitt bröst. Jag klappade henne lugnande och pussade henne på huvudet! Nu har hon gått vidare till en annan värld där gräset alltid är grönt och hon får dricka hur mycket mjölk hon vill!

Jag är så tacksam för att jag fick denna sista sommar med henne! Jag har spenderat mycket tid tillsammans med henne och jag har fotograferat henne massor! Denna bild över här är den sista jag tog på henne! Det var för två veckor sen.

Min älskade Snuttis!! Du kommer alltid finnas i mitt hjärta! Och i farmors! Nu får du träffa Meche och leka med honom! Jag älskar dig!