Det är inte mycket mer än själva skelettet som är kvar. Som håller ihop helheten! Men ändå har den en helhet som gör den vacker! Små sköra trådar, nerver, som har sån livskraft trots att helheten sjunger sin sista vers och håller på att förmultna bort i ovisshet och glömska. Nya tar dess plats och inte en tanke kommer skänkas detta blad om ett år, en månad, eller ens en dag… Än kan den fångas av vinden och föras bort en liten bit men ju längre tiden går desto mindre finns det att fånga. Var sitter själen? Sitter den i nervtrådarna eller det yttre skalet? Sitter den i det skal som förut beundrades men som nu försvunnit och lämnat trådarna oskyddade? Har ett litet blad en själ? Sköra trådar som brister. Lämnar hål av tystnad och sorg. Lämnar hål som inte ens vinden vill ta tag i. Hål som växer sig större och äter upp det vackra nätet av sköra trådar som försöker hålla ihop den själ som en gång funnits och kanske fortfarande finns…någonstans!
