Livet är verkligen orättvist! Melcher blev bara 8 år. Han fick diagnosen njurfel för ganska exakt ett år sedan men blev bättre från det. Men samma tid som förra året blev han sämre igen och i fredags åkte vi in med honom till veterinären. Då ville han inte längre gå ut…han ville bara ligga stilla…inte äta….han hade tappat livsgnistan. På morgonen på fredagen hade han lagt sig i mammas famn!
Melcher var egentligen inte min katt. Det var mammas katt. Jag har fött upp honom och Meches mamma finns fortfarande och mår bra. Men Melcher var mammas katt. Mammas bästa vän! Hon älskade Melcher. Det var hennes stolthet! Det var hennes pojke! Jag vet att hon sörjer honom djupt! Jag sörjer honom massor men jag kan förtränga det då han inte bodde hos mig. Men hon märker av hans ickefinnande hela tiden! För han var en katt som märktes…trots att han var väldigt mild! Han var så snäll…den snällaste kissen på jorden! Han skulle aldrig kunna göra någon illa! Han älskade att bli kliad bakom örat! Han gillade att gå ut och bara vara!
Nu har hans hjärta slutat slå! Nu är hans kropp i jorden och vår fina Melcher finns inte er! Men i våra minnen lever han vidare och genom bilderna! Han var en fantastiskt vacker katt!
Jag älskar dig Meche! Var du än är just nu! Och vi, både mamma och jag, saknar dig av hela våra hjärtan!!
När jag ser på bilderna slår det mig….det är helt ofattbart!! Melcher finns inte mer! Denna vackra, milda, ljuvligt snälla kisse finns inte mer! Sorg! :O(
